Regeringen väljer att höja lönekravet för arbetsinvandrare. Anmärkningsvärt, fokus borde vara att göra det lättare att rekrytera, inte svårare, skriver företrädare för Svenskt Näringsliv.
Regeringspartierna har riktat hård kritik mot EU:s så kallade minimilönsdirektiv, eftersom detta strider mot den svenska lönebildningsmodellen, som innebär att arbetsmarknadens parter förhandlar om löner och villkor, utan statlig inblandning. Nu gör de samma sak själva.
Den sista november beslutade riksdagen att införa en lägstalön för arbetskraftsinvandrare. Den exakta nivån ska fastställas av regeringen, men hamnar sannolikt runt 33 200, i enlighet med Tidöavtalet – långt över både lägstalöner och genomsnittslöner i många kollektivavtal. Vissa yrkesgrupper kommer att undantas men andra yrkesgrupper kommer att stoppas helt.
Argumentet för åtstramningen sägs vara att motverka fusk och missbruk. Men om det är syftet finns mer träffsäkra åtgärder, till exempel i utredningen Ett förbättrat system mot arbetskraftsexploatering (SOU 2021:88) och rapporten Näringslivsagenda mot brottslighet inom arbetskraftsinvandringen från Svenskt Näringsliv. Regeringens lönegolv kommer däremot sannolikt ha en väldigt liten effekt.
På missbruket, alltså. Effekterna för kompetensförsörjningen blir stora och negativa.
Om detta behöver vi inte spekulera. Det räcker att blicka över Öresund. I Danmark har ett snarlikt system – med ett lönegolv på ungefär på samma nivå som den svenska medianmånadslönen – skapat kompetensbrist i alla sektorer.
Dansk industri har särskilt svårt att rekrytera yrkesutbildad personal till mellankvalificerade yrken, exempelvis elektriker, montörer, automationsingenjörer och tekniskt utbildade personer. Dansk arbetsgivarförening anger att 40 procent av företagen måste minska produktionen på grund av arbetskraftsbrist.
Särskilt anmärkningsvärt är att man väljer att kopiera denna misslyckade modell i ett läge när det svenska näringslivet redan har stora problem med kompetensförsörjningen. Sju av tio svenska företag försöker rekrytera, men var tredje försök misslyckas eftersom man inte hittar rätt kompetens. Problemen finns i alla delar av arbetsmarknaden – inom it, bygg, ingenjörsyrken, livsmedelsproduktion, tjänste- och restaurangnäringen, industri, omsorg, och så vidare. Det nya lönegolvet kommer att försvåra kompetensförsörjningen ytterligare i många av dessa branscher. Fler företag kommer stå utan nödvändig arbetskraft.
Det kommer inte leda till fler jobb för svenskar, utan färre.
Regeringens fokus borde vara att göra det lättare – inte svårare – att rekrytera. Särskilt viktig är en fortsatt reformering av gymnasieskolan. Gymnasial yrkesutbildning är den mest efterfrågade utbildningsnivån på arbetsmarknaden – fler borde läsa sådana program. Dessutom borde branscherna ges ett större inflytande över utbildningarnas innehåll, så att de bättre svarar upp mot arbetslivets behov.
Andra viktiga pusselbitar är en fortsatt expansion av yrkeshögskolan, ett mer flexibelt ansökningssystem och fler kortare högskolekurser.
Fokuserar regeringen på sådana reformer skapar vi kanske så småningom en situation där nästan all arbetskraft kan rekryteras inom Sverige och EU.
Tills dess är behoven av arbetskraftsinvandring – också till yrken med lägre än medianlön – fortsatt stora.
Arbetsmarknadsinträdet