Social taxonomi, nej tack!

Tänk om det skulle gå att objektivt ställa upp standardiserade kriterier för vilka typer av verksamheter som ger mest samhällsnytta, eller skada, och sedan få privata investeringar att styras till, eller från, dessa verksamheter. En sorts resultattavla som visar fondförvaltare och andra investerare vilka företag som är mest socialt hållbara.

Idén om ett sådant system går under beteckningen social taxonomi. Nyligen var det deadline för synpunkter på en rapport som förordar att det införs på EU-nivå. Rapporten är författad av en arbetsgrupp i den så kallade EU-plattformen för hållbara investeringar på uppdrag av EU-kommissionen.

Förslaget att göra motsvarande på miljöområdet, den så kallade gröna taxonomin, har fått mycket uppmärksamhet. I Sverige har det varit en diskussion om hur en ofördelaktig klassificering av till exempel vattenkraft eller skogsbruk skulle kunna få stora negativa konsekvenser för bland annat jobb och ekonomi. Frågan om en social taxonomi har dock ännu inte kommit upp i den allmänna debatten, men med tanke på arbetsgruppens långtgående förslag är det nog dags! 

I rapporten föreslås ett system uppbyggt i två dimensioner: En ”vertikal” där vissa typer av verksamheter kategoriseras som att de ger ett markant bidrag till social utveckling, exempelvis vattenförsörjning och utbildning, eller är skadliga, som vapentillverkning eller spelbolag. Och en ”horisontell” där ett agerande oavsett verksamhet klassas som positivt, till exempel säker arbetsmiljö, anställning av handikappade, eller negativt om det anses gå emot målen om meningsfullt arbete, konsumentintresset eller ”inkluderande och hållbara samhällen”.

Dessutom föreslås kriterier för hållbar bolagsstyrning som jämn könsfördelning i styrelser, ersättning utifrån uppnådda hållbarhetskrav liksom för skatteplanering.

Låter det krångligt?

Ja, upplägget uppvisar alla tecken på att kunna utvecklas till ett administrativt monster med höga kostnader för rapportering och uppföljning. Det är också i grunden feltänkt. Det bortser från att värderingen av ett företags samhällsnytta/sociala hållbarhet med nödvändighet innebär en avvägning mellan olika sociala mål, där utfallet varierar utifrån lokala eller nationella förutsättningar och mer eller mindre subjektiva preferenser. Då rapporten dessutom definierar bort företagens bidrag till jobb, skatteintäkter och ekonomisk tillväxt, riskerar sociala taxonomin att i praktiken leda bort investeringar från områden där de gör bäst social nytta.

Att gå vidare med rapportens förslag skulle var mycket kontroversiellt. Dess inkludering av kriterier som berör lönepolicys och anställningsförhållanden går direkt in i den nationella arbetsrätten inklusive kollektivavtalsförhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Bolagsstyrningskriterier lär också ses som en inblandning i nationell lagstiftning och praxis liksom i äganderätten. För att inte tala om kriterier som syftar till att företag ska betala mer skatt än vad som följer av nationell lag.

Det är viktigt att utvecklingen mot att företag tar alltmer hänsyn till hållbarhet generellt, inklusive social hållbarhet, fortsätter. Inte minst för svenska företag, som ofta ligger i framkant internationellt. Det har främst varit en marknadsstyrd utveckling, som visat sig mycket effektiv för att åstadkomma resultat eftersom företagen kan sätta in resurser där de gör mest nytta. Även tuffa och generella minimikrav har drivit på. Men att på det sociala området sätta upp en ”one-size-fit-all” taxonomi på EU-nivå, som föreslås i rapporten, är en synnerligen dålig idé för att driva utvecklingen framåt.

Låt den sociala taxonomin stanna på ritbordet!