Direktivförslaget om kvotering till bolags­styrelser är fel och missar målet

Syftet med detta förslag är att förbättra den nuvarande könsfördelningen bland icke verkställande styrelseledamöter [1] i börsnoterade bolag, genom att sätta 40 procent som ett kvantitativt mål för andelen av det underrepresenterade könet i börsbolagens styrelser i EU. Bolagen åläggs att arbeta mot detta mål genom att införa förfaranderegler för urval och tillsättning av icke verkställande styrelseledamöter. Bolag som inte uppnått målet ska åläggas att fortsatt tillämpa förfarandereglerna samt förklara vilka åtgärder de har vidtagit - och tänkt vidta i framtiden - för att nå 40-procentströskeln.

Svenskt Näringsliv står självfallet bakom förslagets övergripande syfte – att förbättra könsfördelningen i bolagsstyrelserna – men vi motsätter oss de medel som föreslås för att uppnå detta. Vår främsta invändning är att kvoteringsregler för bolagsstyrelser innebär ett oskäligt ingrepp i äganderätten. Det skulle frånta bolagets ägare (aktieägarna) rätten att själva bestämma styrelsens sammansättning så att den har den kompetens som ägarna bedömer vara den bästa för att bolaget skall bli framgångsrikt. Det är en integrerad del av äganderätten att fritt välja de personer som ska förvalta ägarnas kollektivt ägda tillgångar. Vidare är direktivförslaget oerhört problematiskt ur ett bolagsrättsligt perspektiv. Dessutom är förslaget inte förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Svenskt Näringsliv delar ministerrådets rättstjänsts uppfattning att den rättsliga grund som EU-kommissionen angett för förslaget inte ger EU-institutionerna befogenhet att fastställa regler för utnämning av icke verkställande ledamöter i bolagsstyrelser.

Varför är direktivförslaget så juridiskt problematiskt?

För det första tar förslaget inte sin utgångspunkt i bolagsrätt och hur aktiebolag är organiserade; utan det liknar mer rekryteringsförfarandet för tjänstetillsättningar. För utnämningar av styrelseledamöter i aktiebolag är dock förfarandet helt annorlunda. Det finns inga sökande eller på förhand erkända kandidater till styrelser, och icke verkställande styrelseledamöter vare sig utses till eller antas som styrelseledamöter. I stället väljs styrelseledamöter av ägarna i bolaget (aktieägarna) på bolagsstämman. Detta följer av aktiebolagslagen. Den övergripande regeln är att valet av styrelseledamöter på bolagsstämman är ’öppet’; i Sverige har varje aktieägare rätt att föreslå en eller flera kandidater till styrelsen vid bolagsstämman.

Direktivförslaget kräver att bolaget - på begäran av en förbigången kandidat - informerar henne eller honom om de kriterier som använts vid urvalet, och hur kriterierna har tillämpats. I Sverige är dock bolaget inte alls inblandat i valet av styrelseledamöter, eftersom det är aktieägarnas uppgift att välja styrelseledamöter på bolagsstämman. Bolaget har därför inte tillgång till den information direktivet kräver och kan alltså inte lämna ut den.

Det är inte heller praktiskt möjligt att ålägga aktieägarna (eller bolagets valberedning [2] ) att lämna informationen. Aktieägarnas överväganden om varför de röstade (eller inte röstade) på en viss kandidat kan variera kraftigt, eftersom det kan finnas flera hundra – till och med tusentals – aktieägare i de större börsnoterade svenska bolagen.

Vidare ska, enligt förslaget, arbetstagarrepresentanter inräknas vid bedömningen av om ett bolag uppfyller 40-procentsmålet. Men aktieägarna har inte har någon kontroll över nomineringen och valet av arbetstagarrepresentanter – detta är upp till arbetstagarna. I Sverige utses arbetstagarrepresentanter av fackliga organisationer i val; dessa val är inte synkroniserade med bolagsstämmorna där aktieägarna väljer ledamöter till styrelsen. Mandatperioderna för arbetstagarrepresentanter är inte heller anpassade till längden på de icke verkställande styrelseledamöternas mandat. Denna brist på samordning mellan de två grupperna skulle oundvikligen skapa betydande komplikationer när man försöker säkerställa att företaget uppfyller 40-procentsmålet. Det leder också till att könsfördelningen bland arbetstagarrepresentanterna i praktiken skulle kunna avgöra vilka kandidater aktieägarna kan välja. Om exempelvis samtliga valda arbetstagarrepresentanter i styrelsen är män måste minst 40 procent av de styrelseledamöter som ska väljas av aktieägarna på bolagsstämman vara kvinnor för att vara i enlighet med direktivförslaget. En sådan ordning skulle naturligtvis innebära en djupt snedvridande effekt med tanke på att det är aktieägarna som faktiskt äger bolaget.

Direktivförslaget bryter mot både subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

Direktivförslagets räckvidd går långt utöver vad som krävs för att uppnå dess syfte. I praktiken innebär det att urvalsförfarandet regleras via aspekter som är helt orelaterade till jämställdhet. Skyldigheten för bolag att göra en jämförande analys med tillämpning av vissa kriterier bör omfatta alla omständigheter som bör beaktas av aktieägarna vid fastställandet av styrelsens sammansättning, såsom t.ex. de potentiella styrelseledamöternas kompetens och relevanta erfarenhet. Ur ett bolagsrättsligt perspektiv finns det dock inget fog för att genomföra en så brett tillämplig och långtgående regleringsåtgärd på EU-nivå. Inte heller EU-kommissionens egen konsekvensbedömning tar upp denna viktiga aspekt av förslaget.

Dessutom skulle ett antagande av förslaget undergräva och bortse från framgångsrika åtgärder som redan vidtagits på nationell nivå. Det ökande antalet kvinnor i bolagsstyrelser har i många EU-medlemsstater uppnåtts enbart genom frivilliga, icke-bindande åtgärder. Sverige är ett utmärkt exempel på hur självreglering, såsom bolagsstyrningskoder, är ett effektivt sätt att ökaandelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Med 39,9 procent kvinnor av de icke verkställande styrelseledamöterna i de största börsbolagen är Sverige den femte bäst presterande medlemsstaten i EU.

Direktivförslaget är inte ändamålsenligt

Styrelseledamöter är inte anställda i bolaget. De är att se som sysslomän och deras uppdrag bygger på förtroende – som inkluderar (men inte är begränsat till) kunskap, erfarenhet och personliga egenskaper – och är själva kärnan i relationen mellan ägare och styrelse. Det är en känslig uppgift att få tyngden eller relevansen av ett upplevt förtroende bedömt av en myndighet. Ägares val av styrelseledamöter ska inte åsidosättas av ett externt organ vars förtroende för den valda personen är irrelevant.

Svenskt Näringsliv anser av ovan angivna skäl att syftet med förslaget bättre kan uppnås med andra åtgärder än styrelsekvoter fastställda på EU-nivå. Lagstadgad kvotering av kvinnor i styrelser är helt enkelt inte ett hållbart tillvägagångssätt för att få fler kvinnor till ledande positioner. I stället förespråkar vi användning av självreglering, till exempel bolagsstyrningskoder. Som tidigare nämnts har Sverige redan en relativt hög andel kvinnor i börsbolagens styrelser, och det har uppnåtts utan lagstiftning om könskvotering. Svensk kod för bolagsstyrning anger inte heller några konkreta mål för andelen kvinnor i styrelsen. I Koden anges att styrelsen ska ha en storlek och sammansättning som säkerställer dess förmåga att förvalta bolagets angelägenheter med integritet och effektivitet, att styrelsen ska ha en ändamålsenlig sammansättning präglad av mångsidighet och bredd avseende de bolagsstämmovalda ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund, samt att en jämn könsfördelning ska eftersträvas. Mångfald, och en bättre könsfördelning i styrelser, är mycket viktigt – men det ska inte uppnås genom lagstadgad kvotering och inte heller genom EU-regler.

_____________________________

_{[1] Med engelskt språkbruk s.k. non-executive directors, med vilket avses styrelseledamöter som inte är anställda i bolaget.}

^{[2] I Sverige regleras valberedningen inte av aktiebolagslagen, utan enbart av den svenska bolagsstyrningskoden (självreglering baserad på en följ- eller förklara-mekanism). En svensk valberedning är inget styrelseutskott utan ett beredningsorgan för bolagsstämman och består av ledamöter utsedda av bolagets ägare.}