Taxonomikrav ökar kostnaderna för de minsta företagen

EU:s taxonomi, som är ett system för att beskriva vilka verksamheter som är miljömässigt hållbara, innebär omfattande rapporteringskrav för näringslivet och andra berörda aktörer. En stor mängd resurser kommer att behöva läggas på att sätta sig in i de olika kraven, göra bedömningar av den egna verksamheten och konstruera en infrastruktur för att samla in och rapportera efterlevnaden.

Enbart större företag omfattas av de direkta rapporteringskraven, men en ny rapport från Tillväxtverket visar att även mindre företag kommer att påverkas indirekt på grund av sina förbindelser med andra aktörer, som i sig har behov av informationen.

Taxonomin leder exempelvis till att rapporteringsskyldiga företag kommer behöva större insyn i sin värdekedja för att kunna beskriva den egna taxonomiefterlevnaden. Finansiella aktörer, som banker och kapitalförvaltare, behöver i sin tur uppge taxonomiefterlevnaden i sina investeringsportföljer. I rapporten framgår det att detta leder till ett behov av information från företag som inte är direkt skyldiga att rapportera enligt kraven i taxonomiförordningen. Mindre företag kan således få ett indirekt rapporteringskrav via sina affärsförbindelser, ägarförhållanden och finansiering.

Oklart vilka krav som ställs

Det är i dagsläget oklart precis vilka krav som i praktiken kommer att ställas på mindre företag, eftersom implementeringen av taxonomin inte kommit tillräckligt långt hos de rapporteringsskyldiga företagen. Utmaningar som ofta nämns gäller svårigheter att tolka regelverket, anpassa verksamheten för uppföljning och rapportering av taxonomirelaterade data. Däremot är det tydligt att det kommer bli en utmaning för de mindre företagen att leverera det som krävs, eftersom många av dessa i dagsläget saknar hållbarhetsrapporter och därmed också de nödvändiga strukturerna för den typen av rapportering.

Taxonomin är ett ambitiöst projekt motiverat av näringslivets behov av verktyg för att genomföra den gröna omställningen. Om taxonomin ska bli den självklara standarden för hållbarhetsbedömningar är det dock viktigt att den bygger på tillförlitliga data av god kvalitet. Frågan är i vilken utsträckning de mindre företagen överhuvudtaget kommer att ha möjlighet att leverera detta till en samhällsekonomiskt rimlig kostnad. Exempelvis kan man nämna att kostnaden för att upprätta en fullständig hållbarhetsrapport för ett mindre, men ändå rapporteringsskyldigt företag, uppskattas till ungefär en miljon kronor årligen. Även om kostnaderna i detta fall sannolikt kan bli lägre, demonstrerar det att det inte är en obetydlig administrativ börda det handlar om. Kommissionen måste erkänna problemet och agera för att åtgärda det.

Till rapporten: