Friskolan som kan dyslexi

Ängkärrskolan i Solna är en friskola med en pedagogik speciellt anpassad till dyslektiker. Den grundades för femton år sedan av frustrerade föräldrar som kände att deras dyslektiska barn inte fick det stöd de behövde i den kommunala skolan.

Idag är dyslexi en erkänd diagnos och allt fler kommuner har någon form av verksamhet för barn med dyslexi. Men för många barn räcker det fortfarande inte till, enligt Carin Segerström, rektor på Ängkärrskolan.

– I det kommunala uppdraget ligger att alla barn ska få tillräckligt med stöd för att ha samma chanser som sina jämnåriga, men för många kommuner sätter ekonomin stopp när det gäller till exempel dyslexi. De kan inte ta in de experter som behövs.

Även om vissa kommuner använder liknande pedagogik som Ängkärrskolan skiljer det ofta betydligt i omfattning.

– Den stora skillnaden är att i den kommunala skolan går de ofta i vanlig klass förutom en eller ett par timmar i veckan då de får speciell läshjälp. Här är alla deras timmar strukturerade och individanpassade för att de ska tillgodogöra sig undervisningen på sitt sätt, säger hon.

På Ängkärrskolan har varje elev en skräddarsydd inlärningsstrategi och många specialpedagoger i sin närhet som kan stötta. För varje grupp på högst 16 elever finns det två lärare, till skillnad från kommunala skolor där det ofta är en eller två lärare i klasser om uppåt 30 elever.

Och den som inte får tillräcklig hjälp halkar snabbt efter, konstaterar Carin Segerström.

– Till slut tappar de självförtroendet. När de kommer till oss måste vi börja med att bygga upp motivationen. De är lika bra som alla andra, de behöver bara mer tid. När de inser det brukar det bli en riktig nystart för dem.

Men det är inte bara föräldrar till barn med dyslexi som kontaktar skolan. Det händer även att kommuner hör av sig direkt och frågar om Ängkärrskolan kan ta emot elever.

– De kan ha en elev med en speciell profil som de känner att de inte kan ge det som behövs. De har svårt att själva hitta en lösning med de resurser i tid och pengar som finns.

Ängkärrskolan satsar mycket på kompetensutveckling och kontinuerlig utbildning för personalen och alla som jobbar där har ett stort engagemang i sitt arbete, betonar Carin Segerström.

– Det krävs engagemang och otroligt mycket tålamod för det här yrket. Pedagogerna måste ha förmågan att se vad varje elev behöver. Man får inte ge upp! Barn med dyslexi har lika stor rätt som andra att lyckas och få chansen att klara gymnasiet.

Boel Björklund är mamma till en pojke som gick ut nian i Ängkärrskolan i våras. Innan han kom dit i sexan gick han i kommunal skola, men där vantrivdes han kraftigt. Hon upplever att hans dyslexi inte alls togs på allvar.

– Han fick inte det stöd han behövde. Han fick för mycket läxor och fel läxor. Till slut kände han att han inte dög och var helt ”lost”. Han ville inte gå till skolan alls. De försökte nog men de kunde inte.

Hennes erfarenhet är att många kommunala skolor anser sig kunna mycket om dyslexi och personalen går på kurser och föreläsningar. Men när det kommer till det praktiska fungerar det inte, anser hon.

– Då vet de inte vad de ska göra och det finns inga resurser. När min son kom till Ängkärrskolan fick han struktur och tydlighet som gav trygghet i stället för den stress han kände tidigare.

Boel Björklund vill inte påstå att privata skolor alltid är bättre än kommunala men i det här fallet tvekar hon inte.

– Jag är så glad att det fanns ett alternativ den här gången. Nu gick han ut grundskolan med betyg som gjorde att han kom in på alla sina val till gymnasiet. Det hade han inte gjort annars.