Höjda kommunalskatter säkrar inte välfärden

Andelen av befolkningen i arbetsför ålder sjunker successivt samtidigt som andelen över 80 år, som generellt har störst behov av välfärdstjänster, växer kraftigt. Detta tillsammans med ökad efterfrågan på välfärdstjänster utgör en stor risk för både kommuner och näringsliv. Om inget görs riskeras stora skatteökningar och att all nettoökning av sysselsättningen framöver kommer att ske i kommunsektorn. En sådan utveckling skulle skada både kommuner och näringsliv.

Lösningen på problemet ligger i att få ut mer välfärd för satsade resurser. Vi visar i den nya rapporten att detta är möjligt genom att jämföra kvaliteten i verksamheterna med de resurser som sätts in.

1. 1.
   Slopa riktade bidrag. De riktade statsbidragen, som låser fast resurser och försvårar långsiktighet, behöver till största delen fasas ut och ersättas av generella.
2. 2.
   Statligt digitaliseringsansvar. Staten behöver besluta om gemensamma och öppna standarder för den digitala infrastrukturen, samt under en begränsad tid stimulera investeringar i digitala lösningar genom ett bidrag, som även privata företag kan söka.
3. 3.
   Kommunalt skattestopp. Det behövs ett tillfälligt kommunalt skattestopp såsom på 90-talet. Kommuner som höjer skatten får då ett avdrag i det generella statsbidraget. Krisande kommuner skall som en sista utväg kunna få hjälp av Kommunakuten mot att en åtgärdsplan upprättas.
4. 4.
   Underlätta innovationer i välfärden. Möjliggör frikommunsförsök där kommuner och välfärdsföretag som vill testa något nytt efter en ansökan kan frångå delar av existerande regelverk.
5. 5.
   Värna konkurrens på lika villkor. De privata välfärdsföretagen bidrar med innovationskraft och konkurrens. Här handlar det om rättvisa ersättningssystem och LOV-system enligt dansk förebild.
6. 6.
   Kommunal effektivitetsbonus. Kommuner som över tid höjer sin effektivitet skall kunna erhålla en bonus från staten. Ett sådant system behöver utredas vad gäller träffsäkra effektivitetsmått, men bör införas på sikt.

Jämförelsen har gjorts i grundskolan och äldreomsorgen. Det framkommer då att det inte finns något statistiskt samband mellan mer resurser och högre kvalitet, även när vi rensat för strukturella skillnader mellan kommunerna. Kostnadsskillnaderna är dessutom stora. Den genomsnittliga kommunala kostnaden för grundskolan är 105 000 kronor per elev, men varierar från 90 000 kronor i de kommuner med lägst kostnad till 130 000 kronor i de dyraste kommunerna, när skillnader i struktur beaktas. I äldreomsorgen är skillnaderna ännu större.
I rapporten har vi också jämfört den genomsnittliga kostnadsnivån för en grupp föredömeskommuner, som presterar väl vad gäller såväl kvalitet som kostnadseffektivitet, med kostnadsnivån i övriga kommuner, efter hänsyn till strukturella skillnader mellan kommunerna. På detta sätt kan vi beräkna en effektiviseringspotential. Om alla kommunerna hade samma kostnadsnivå som föredömeskommunerna skulle effektiviseringspotentialen vara mellan sju och tretton procent av kostnaderna, beroende på om föredömeskommunerna är de 25 eller 10 procenten mest effektiva. Konsultföretaget WSP har med en liknande metod beräknat potentialen för övriga kommunala välfärdsverksamheter. Sammantaget bedömer vi att det finns en potential på över 40 miljarder kronor.

Kommunerna har ett ansvar att arbeta med effektiviseringsfrågor och med benchmarking mot de bästa. Behovet förstärks eftersom statsbidragen kommer att minska när pandemin har klingat av och statsfinanserna måste stärkas. Även staten måste ta ett större ansvar för kommunernas effektiviseringsarbete, särskilt på följande områden:

Kommunalt arbete för att uppnå mer värde för skattepengarna tar tid och därför är det bråttom. Nu när vi ser ljuset i pandemitunneln måste denna fråga hanteras. Varken välfärdssektorn eller näringslivet klarar av den framtid med stora skattehöjningar som annars blir fallet.