Klarar kommunerna välfärdsuppdraget?

Så kommuner och regioner redovisar rekordöverskott för år 2020. Men är det hållbart på längre sikt att räkna med höjda statsbidrag och kommunala överskott, om kommunsektorn framöver bedriver verksamheten med oförändrade arbetssätt, det vill säga avstår från att effektivisera? Svaret är nej och skälen är huvudsakligen fem.

För det första kommer statsbidragen att minska när pandemin klingat av och statens finanser måste stärkas. För det andra ökar andelen i icke arbetsför ålder, det vill säga barn och äldre, successivt framöver ända till minst 2050, innebärande att försörjningsbördan i välfärden ökar för de som jobbar. För det tredje ökar andelen mycket gamla, över 80 år, som är den grupp som har störst behov av välfärdstjänster, kraftigt. För det fjärde kommer sannolikt krav om stärkt medicinsk kompetens inom äldreomsorgen. Och för det femte ökar efterfrågan på välfärdstjänster som utbildning och vård, och sannolikt i en högre takt än vad den generella inkomstnivån i samhället ökar.

Även om all efterfrågeökningen knappast bör eller kan finansieras via skattsedeln måste kommuner och regioner få mer värde för skattepengarna, annars går i ekvationen inte ihop. Om inte arbetssätten förändras, genom att kommuner och regioner lär sig av de bästa, och ny arbetsbesparande och kvalitetshöjande teknik på allvar introduceras, väntar skattehöjningar liksom ökande arbetskraftsbrist i både privat sektor och välfärdssektorn. En sådan utveckling skulle skada näringslivets konkurrenskraft och välståndsutvecklingen, men även på sikt välfärden. Välfärdstjänsterna är ju för sin finansiering beroende av ett framgångsrikt och växande näringsliv.

En viktig lösning på problemet är att kommunerna lär sig av föredömeskommuner, det vill säga sådana kommuner som presterar väl vad gäller såväl kvalitet som kostnadseffektivitet. Samma gäller för regionerna. I den rapport som Svenskt Näringsliv lanserade strax före midsommar beräknade vi att effektiviseringspotentialen i de kommunala välfärdsverksamheterna är närmare 40 miljarder kronor, om övriga kommuner har samma kostnadsnivå som den genomsnittliga kostnadsnivån i ett antal föredömeskommuner, som presterar väl såväl avseende kvalitet som kostnadseffektivitet. Det är närmare 10 procent av de kommunala kostnaderna för verksamheterna. I beräkningarna har hänsyn tagits till strukturella skillnader mellan kommunerna.  

Som exempel på de betydande kostnadsskillnader som finns kan nämnas att den genomsnittliga kommunala kostnaden per elev i grundskolan varierar från 90 000 kronor i de kommuner som har lägst kostnad till 130 000 kronor i de dyraste kommunerna, efter hänsyn till strukturella skillnader. Något statistiskt samband mellan mer resurser och högre kvalitet finns dock inte. 

Förändrade arbetssätt genom att lära av framgångsrika kommuner, och även genom klokt införande av ny teknik, är alltså en viktig del för att få mer välfärd för pengarna och möta den demografiska utmaningen. Självklart är det också viktigt att få fler i jobb, och minska utanförskapet, inte bara för individens skull utan också för att förbättra kommunsektorns ekonomi genom att det blir fler skattebetalare och färre bidragstagare.

Kommunsektorn och näringslivet är ömsesidigt beroende av varandra. Näringslivet är till exempel beroende av att skolan håller tillräcklig kvalitet eftersom eleverna är morgondagens medarbetare i företagen, liksom av väl fungerande vård och omsorg och ett gynnsamt lokalt företagsklimat. Men kommunsektorn är också beroende av ett välmående och utvecklat näringsliv för sin finansiering. Att förbättra effektiviteten i kommunsektorn är därför av stor betydelse såväl för kommuner och regioner själva som för näringslivet.

Så kommer kommunsektorn att klara välfärdsuppdraget? Svaret är att det beror på. Förutsättningarna finns, man måste dock förbättra sin styrning och höja effektiviteten samt utnyttja ny teknik mycket smartare. Denna resa görs också bäst tillsammans med näringslivet.