Debatt: "Värna industrins märke"

Nyligen besökte jag mässan i Hannover, världens största industrimässa. Över 100 svenska företag var där som utställare. De står sig väl i en internationell jämförelse. Många är ledande inom sitt område.

Samtidigt står svensk industri inför stora utmaningar. Utvecklingen går snabbt och konkurrensen ökar. Ett tecken är att antalet asiatiska företag på mässan var större än någonsin.

De visioner vi länge pratat om blir nu verklighet. Den smarta och uppkopplade fabriken, 5G och inte minst AI slår nu igenom med full kraft. Det är viktigare än någonsin att Sverige har fokus och kraft att satsa framåt.

Vår svenska parts- och avtalsmodell har bidragit till både konkurrenskraft och goda löneökningar. Den väcker respekt hos våra konkurrentländer. I nästa stora avtalsrörelse ställs den inför nya utmaningar.

Snart ska avtal som omfattar 2,8 miljoner medarbetare förhandlas fram. Avtalen får stor betydelse för framtida jobb och företagande i Sverige.

Vi vet hur illa det kan gå när lönebildningen inte fungerar. Under åttiotalet och början av nittiotalet havererade lönebildningen. Resultatet blev sjunkande konkurrenskraft, devalveringar, inflation och konflikter.

Industriavtalet 1997 var en reaktion på decennier av turbulens och uteblivna reallöneökningar. Fack och arbetsgivare inom industrin tog gemensamt ansvar för att få ordning på lönebildningen och undvika statlig inblandning.

I över 20 år har Industriavtalet inte bara bidragit till reallöneökningar och försvarat vår konkurrenskraft utan även till hög sysselsättningsgrad och arbetsfred. Det är en modell som ett enat svenskt näringsliv stått och fortsatt ställer sig bakom. Trots det är avtalet från tid till annan ifrågasatt.

Kritiken gäller bland annat att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter nivån för det så kallade märket för övriga löneavtal. Vissa hävdar att det vore bättre för svensk ekonomi om lönerna ökade mer i offentlig sektor än i privat.

Man kan undra vad Sverige – ett av världens mest exportberoende länder – skulle vinna på att försämra förutsättningarna för exportföretagen?

En annan kritik kommer från Riksbanken som anser att Industriavtalet och märket gör det svårt att nå inflationsmålet. Att hjälpa Riksbanken att nå sitt inflationsmål kan inte vara en uppgift för lönebildningen. Dessutom är den låga inflationen ett internationellt fenomen.

Det påstås också att industrins betydelse i ekonomin har minskat och att industrin därför inte längre bör sätta märket för andra. Det stämmer att industrins andel av ekonomin, såsom den mäts i nationalräkenskaperna, har minskat.

Till stor del är det en statistisk synvilla. Tjänsteproduktion har flyttat ut från industrin, samtidigt som tjänsteinnehållet i industrins produkter har vuxit och fått ökad betydelse för industrins internationella konkurrenskraft.

Tar vi hänsyn till de indirekta kopplingarna mellan industrin och tjänstesektorn så svarar industrin fortfarande för nära en tredjedel av sysselsättningen i näringslivet. Sett till hela ekonomin motsvarar industrin över 20 procent av BNP och drygt 17 procent av sysselsättningen.

Men industrins betydelse för samhällsekonomin är mycket större än så. Industrin genererar en stor del av de skatteintäkter som finansierar den offentliga sektorn.

Antalet sysselsatta inom kommuner, landsting och stat som finansieras av skatter från industrin uppgår till 185.000 personer. Tillsammans med de drygt 830.000 personer som har jobb direkt och indirekt genom efterfrågan på industriföretagens varor och tjänster, så står industrin för mer än en miljon jobb i Sverige.

Insikt om det ekonomiska läget är en central del för att Industriavtalet ska fungera. I princip samtliga ledande bedömare räknar med en BNP-tillväxt i Sverige på 1,6 procent eller lägre i år. Det är klart sämre än fjolårets 2,3 procent. Bakom ligger bland annat en betydande global avkylning, fallande industriinvesteringar och kraftiga fall i bostadsinvesteringarna.

Ökningarna av de svenska arbetskraftskostnaderna måste helt utgå från vår internationella konkurrenskraft. Därmed är det produktivitetsutvecklingen som avgör löneutrymmet. Vi kan inte som under senare år låta lönerna öka snabbare än produktiviteten och förlita oss på en fallande krona.

Trots att löneökningarna på senare tid varit höga ur ett konkurrenskraftsperspektiv måste vi ändå konstatera att Industriavtalet har fungerat mycket bra för svensk ekonomi. Samtidigt återstår åtskilligt att göra för att säkra goda förutsättningar för jobb och företag i Sverige.

Våra arbetskraftskostnader är bland de högsta i världen. Sysselsättning och produktion i svensk industri har haft en svagare utveckling än i genomsnittet i EU och i Tyskland. Vår andel av världsmarknaden minskar.

De är utmaningar som vi måste ta på allvar, både i avtalsrörelsen och på andra områden.