Regeringen borde inte släppa kursplanerna

Att regeringen tar näringslivets kompetensförsörjningsproblem på allvar och ser kopplingen till bristande matematikkunskaper, framgår i helgens intervju med skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Mats Persson i Dagens Industri. Det är förstås välkommet. Och de har förstås rätt i att det vore bra om fler matematik-duktiga elever valde tekniska utbildningar på högskolan.

Grundproblemet är dock för få riktigt duktiga elever. Bara fem procent av de svenska eleverna presterade på avancerad nivå i matte i den internationella kunskapsmätningen TIMSS 2019, jämfört med drygt tio procent i OECD, och närmare hälften av eleverna i de topprankade länderna.

Det finns forskningsstöd för att fler undervisningstimmar ger bättre kunskapsresultat, även om sådana reformer kostar. Svenskt Näringsliv har länge efterfrågat en nationell STEM-strategi och regeringen kan räkna med näringslivets engagemang i detta arbete.

Men regeringens agenda saknar en pusselbit. Tidö-avtalet talar om att reformera skolans styrdokument ”i enlighet med barns kognitiva utveckling och får ökat fokus på inlärning, färdigheter samt fakta- och ämneskunskaper”. Men om detta har regeringen hittills sagt mycket lite.

Vi tror att det är ett misstag. I våras lät Näringslivets skolforum Johan Prytz, docent i didaktik vid Uppsala universitet, undersöka hur grundskolans kursplaner i matematik förändrats sedan 60-talet och hur förändringarna kan ha påverkat kunskapsresultaten.

Sedan mitten av 60-talet hade svenska elever presterat dåligt i matte. 1980 underpresterade svenska elever återigen, i den internationella kunskapsmätningen SIMS. Men samma år infördes en ny läroplan. Och i nästa internationella kunskapsmätning, 15 år senare, hade mattekunskaperna förbättrats dramatiskt. Svenska elever har aldrig presterat så väl i matematik som i TIMSS 1995. Efter att läroplanen förändrades igen 1994 sjönk resultaten åter, för att bottna i TIMSS 2011. Samma år infördes nya kursplaner, varpå resultaten började hämta sig.

1980 års kursplan i matematik utmärker sig genom sin tydlighet. Undervisningens innehåll, omfattning och ordning – det vill säga progression – beskrivs i detalj. Ett moment följer av ett annat. Med andra ord ger kursplanen relativt god vägledning till lärare och läroboksförfattare.

1994 års läroplan övergav denna tydlighet, till förmån för luddigt formulerade mål. Både 2011 och 2022 års läroplaner kan beskrivas som försök att rätta till detta misstag.

Det är lätt att förstå de som klagar på dessa ständiga reformer. Förändringar – i sig – stjäl värdefull tid i lärarnas vardag. Kanske är det därför regeringen vilar på hanen.

Problemet är att 2011 och 2022 års reformer var halvmesyrer. Detta framgår av en jämförelse mellan Leif Davidssons utredningsförslag och slutprodukten 2011. Reparationsarbetet är helt enkelt ofullbordat.

Nya kursplaner ska förstås inte hastas fram. Inte heller är det önskvärt att kopiera 1980 års matematik-kursplan rakt av. Men just därför är det angeläget att regeringen kommer i gång med arbetet så snart som möjligt.

Om det gått att förbättra kunskapsresultaten med tydligare kursplaner förut borde det gå igen. Den svenska skolan har trots allt förbättrats avsevärt de senaste tio åren och det finns ingen anledning till att vi ska vara bland de sämsta i klassen, när det gäller just matematik.